Jag simmar genom vattnet och låter atmosfären blockeras av isen på ytan. Magen skrapas av tunga vikter som tycks ha fastnat med tiden. Ännu en dag då jag inte hinner med min kropp när den springer vidare genom världen och klarar sig bra som aldrig förr. Kvar sitter jag och har svårt att tro på kroppens förmåga, svårt att tro på dess styrka och kapacitet.
Här sitter jag och observerar min kropp då den lyckas med allt den tar sig an och jag kan fortfarande inte lita på dess förmåga att vinna.
Vad är jag för människa som inte ens kan använda mina ögon till att se? Som blir chockerad varje gång jag lyckas med minsta lilla grej, trots att jag lyckats med mer än vad jag någonsin kunnat önska.
Jag vill låsa upp bojorna som håller mig fast och lätta lite på vikterna, men i min närhet finns ingen nyckel till låsen. En kedja håller mig fast mot sin kalla vägg och där är jag tvingad att stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar