Helt plötsligt lever man i en tid av ingenting och av allting. Man har massor av vägar att välja mellan och om man vill kan man till och med hoppa över att välja en enda, men man vill ju så gärna ha en väg att följa, ha ett mål att nå. Så står man där och ska välja bland tusen krokiga vägar och man vet inte, man vet inte alls vilken av vägarna som leder rätt.
Man packar sin väska och står plötsligt där utan vetskapen om var man ska bo över natten, utan vetskapen om var man befinner sig om en månad, än mindre om två. Det kom så plötsligt, men ändå så väntat, för egentligen visste man ju att man en dag skulle vara tvungen att välja sin väg. Det var inte oväntat att man skulle sitta där med beslutsångest, ta en penna, blunda och bara sticka ner den och hoppas på det bästa. Det pennan pekade på, det skulle vara rätt. Hur ska en penna kunna veta vad man vill? Man förlitade sig på pennan, på ödet, på livet.
Där står man i förvirring och hoppas att någon ska omfamna en, att någon ska guida en åt rätt håll, men man vet så väl att det är ett eget beslut, att det bara är en själv som kan ta det beslutet. Det handlar om livet. Man är bara tjugo år och ska välja vem man ska vara när man är trettio. Man ska fatta ett beslut som talar om vem man ska vara om tio, om tjugo eller om femtio år. Hela livet ska man styra på några sekunder. Bara några få sekunder.
Tänk om trettioåriga jag inte gillar mitt beslut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar