Att lära sig livets labyrint

Man lever sitt liv och tror att man ska lyckas, hitta kärleken, få två fina barn, köpa stort hus, skaffa hund, köpa bil och få jobbet man alltid drömt om. Där går man runt med huvudet högt, helt ovetandes om verkligheten och plötsligt spricker bubblan man varit i så länge och där står man när himlen faller ner och förstår att det här, det här är livet. Allt blir verkligt och man känner regnet mot sin hud, istället för att gå igenom det utan att märka något. Man dansar inte längre genom ovädret, utan man är en del av det, samtidigt som man nu måste kämpa för att överleva, hålla sig i en gren för att inte drunkna.

Sen kommer snön och vattnet runt en fryser till is. Ovädret blir värre och man orkar inte längre hålla sig uppe, utan sjunker till botten. Där ligger man och väntar på att drunkna när man till slut märker att någon lyfter upp en, för att knyta ett ankare runt ens kropp och kasta ner en igen. Man sjunker längre och längre ner och tankarna går allt fortare i huvudet. Man ligger på botten, orkar inte ta sig upp och ser ingen annan utväg än att ligga kvar och då börjar någon kasta stenar i vattnet som träffar huvudet, armarna, benen. De träffar överallt och man kan inte fly, man får inte fly, men allt är så verkligt. Livet leker inte längre och man känner slagen som man tidigare varit immun mot.

Man vill så gärna stanna upp, hinna tänka lite och kunna ställa allt till rätta, få saker att bli bra. Det är dags att leta efter hoppet, leta efter gnistan i livet och få det hela att vända. Bubblan sprack och nu måste man stå upp utan kryckorna, alldeles ensam, och lyckas ändå. Nu måste man hitta en väg där man kan dansa oberörd och känna trygghet. Det handlar bara om att hitta rätt, att lyckas samla krafter för att resa sig och att lära sig livets labyrint.