Vi kan sprida glädje i form av fjärilar på alla ängar vi sätter fötterna på. Det är när vi dansar under solens värmande strålar som naturen börjar leva, följer våra steg när vi skänker energi till alla som tittar på. Vi kan dansa till fågelsången och vindarnas sus och det gör inget att det inte är riktig musik, för våra rörelser följer en rytm världen aldrig tidigare fått känna på. Vi kan dansa hela natten om vi vill och månens sken kommer bara göra oss starkare. Ännu starkare än vad vi redan är, ännu stabilare, ännu smidigare. Vi kan krossa sten med bara tankar och lika smidigt sätta ihop stenarna efter vår egendomliga tortyr.
När en glasskiva hamnar mellan oss så att vi inte längre kan nudda varandra improviserar vi genom glaset och trots att jag inte hör fåglarna på din sida och du vindens sus från mitt håll så hittar vi rytmen, vi hittar känslan och där svävar vi likt svalan en sommardag. Det är först när vinden rycker tag i mig och sliter mig ifrån dig som jag förstår att vår balans med naturen är det enda vi har. Att vi saknar balansen två människor imellan och hur snabbt vi än lär oss att dansa så kommer min vind alltid att blåsa bort dina fåglar och dina fåglar kommer alltid att överrösta min vind.
Vi är styrkan själv och tillsammans sprider vi glädje i form av fjärilar. Tillsammans dansar vi oavsett hinder, men utan balans faller vi likt en sten mot havets botten. Jag vill vara fisken som envist binder ett rep runt stenen och drar den upp till ytan, hjälper den att andas och kastar den så långt upp på land att den hamnar i ett paradis. Jag vill vara varelsen som skapar balansen och inte den som klipper snöret som håller oss samman. Jag vill vara vår balans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar