I've never chased a brighter sun than you'll become

(se hela bilden HÄR).

Hatar hur allt är som en twistad berg- och dalbana med zickzackbitar i mitten. Det är tydligen alltid ett steg fram, två steg bak och man vet aldrig riktigt när bakstegen ska komma. Så himla svårt att inte veta, eller hur? Jag vill ju hellre ta två steg fram och ett bak. Det vore ju mer givande. Och jag blir så hemskt besviken på mig själv för att jag inte gör andra lyckliga (fast att jag önskar att jag gjorde det), för att jag inte är så speciell, för att jag inte lyckas vara den starkaste stjärnan hos dig. Jag känner mig så grå, så svartvit, så kontrastlös, när jag vill vara ditt kaleidoskop, din regnbåge, din färgade julbelysning. När jag vill vara den som sätter färg på dig. Jag vill vara den som hjälper mina vänner att stå när de har svårt att gå, som håller dem i handen när de inte vågar hoppa över ett hinder själva. Jag vill vara ljussättningen i ett fotografi, pitchen i musiken, ljudeffekterna i filmen. Jag vill vara ett för evigt brinnande ljus. Jag vill brinna för evigt, för er.