Än en gång hamnade jag där, i råttfällan, i fångenskapm i dig och jag kunde inte förmå mig att ta mig ur, kunde inte slita mig loss. Jag stod där, mitt i rummet av ingenting och tittade på en blå vägg. En blå, alldeles för stor vägg som jag sett så många gånger förr. Inte en enda liten repa i tapeten, inte en miss i färgen, så perfekt. Underbart perfekt. Där stod jag omsvept av värme, ovetande om den fälla jag fastnat och visste inte, försto inte att väggen skulle krossas en gång till. Förstod inte att du skulle ta en kniv och trygga ned den i min mage och du gör det varje gång, men jag kan aldrig förutse att det ska hända.
Här sitter jag i min onda cirkel och önskar att väggen just denna gång ska hålla, men äntligen vet jag, äntligen förstår jag att hur många gånger den än byggs på nytt och vilket material jag än väljer, så kommer den falla i tusen bitar för varje gång den byggs upp. Varje gång. Och trots att jag vet tycks jag välja samma vägg igen, samma stil, samma misstag.
Istället för att ta mig loss släpar jag ovetandes på råttfällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar