Min bror flyttar femtio mil idag, flyttar från sin hemort, sin trygghet och ska börja leva, leva på riktigt. Han är tjugotre och har redan börjat lära sig livet, ändå är det först nu han ska upptäcka världen, lära sig ännu mer, känna kicken av friheten och jag är nervös, riktigt nervös. Det är så läskigt och härligt på samma gång, ni vet känslan man får av att lämna hela sitt liv och kasta sig ut i ett helt nytt? Avståndet som bryter vänskapsband, saknaden som får andra band starkare, världen, världen!
Och det värsta? Jag är också redo, igen. Idag är det min brors tur att göra samma sak som jag redan gjort flera gånger och nu är jag också färdig att göra det. Hur kan jag låsa mig fast på detta sätt när världen har så mycket att ge? Frågorna studsar likt bollar i mitt huvud, omringas av tankar, känslor, nyfikenhet. Jag vill, jag kan, så vad är det för väg jag tar? Nu vill jag leva mer, lite mer, mycket mer.
Jag är så nervös, för att min bror ska få leva idag. Så glad för hans skull och så nervös för att han snart ska få förstå hur världen kan vara enorm och minimal på samma gång. Hur man kan få en smäll av den, samtidigt som att friheten tar hand om en och plåstrar om alla sår världen gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar