Jag känner nästan skam när jag passerar en otroligt duktig gatumusikant utan att skänka en slant. Jag menar, hur fattig är inte jag om jag inte ens har ett par kronor? Visserligen har jag aldrig kontanter på mig, men tanken bara. Att jag passerar utan att ens säga "Hjälp, vad du är grym!" för att jag känner mig så tvungen att skänka något och inte vill eller kan. Men hallå? Hur glad blir inte musikanten om jag säger att han både spelar och sjunger dom en Gud? Jag kan ju till och med köpa hans skiva sen. Men nepp, jag gör som alla andra, går med huvudet högt, tittar bort och försöka dölja skammen i mitt ansiktsuttryck. Precis som alla andra.
När det handlar om fattiga människor som sitter och skakar med kryckor och tigger pengar (för att sen, tydligen, sitta och ta en cigarett med polarna på andra sidan gatan), ja, då är det skillnad. Då får man känna skam på riktigt, för att människor är så oärliga och för att man inte vet om den stackaren faktiskt är sjuk och behöver hundratusen för en operation. Människor är så fega, så elaka och vidriga. Hur kan man ens luras på någons samvete sådär? Hur som helst, en gatumusikant, vars musik jag faktiskt uppskattar är ju mycket mer värd pengarna. Han är faktiskt värd ett "Du är bra!". Den duktiga gatumusikanten ger mig något för pengarna. Fattiga mannen på gatan har suttit där från morgon till kväll i säkert flera år. Han har fått ihop pengar till sin operation, han har antagligen större månadsinkomst än en vanlig svensk. Även om jag generellt känner större lycka av att hjälpa någon i nöd, men tigger man på gatan fångar man inte mig. Inte alls.
Min poäng? Ge nästa gatumusikant en kram och säg att han är grym!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar