Att våga ta steget

Det är som att slå en yxa mellan sig själv och förra kapitlet. Avslutet på kapitlet är inte alls som i en bok, med en enkel punkt, utan det är hårt och det gör ont. Man tror att man ska falla och bara fortsätta falla, för man hittar ingen kontroll. Sen står man där på en tunn lina och tittar ner mot jorden och tänker att där, där kanske jag kan få vara någon dag. Jag kanske också får upptäcka världen. Man står där och tänker, men man vågar inte sväva ner, utan man väntar på att linan ska brista, på att man ska falla och slå sig för att man väntade alldeles för länge, för att man inte tog ett litet steg.

Om man istället fortsätter att gå på linan, till man slutligen kommer fram till ett träd, så kanske man klarar sig från fallet. Man kanske vågar upptäcka allt det vackra man sett nedanför sig och man kanske vågar ge sig ut på den stora vägen, trots att det är mörkt.

Det är då man kan vända sig tillbaka mot sitt förflutna och le åt allt det fina man hade. Man måste bara våga ta steget.